Hur 61 kilometer kunde bli nästan 70

Jag och två av mina pojkar!

Frågan är om Långa Lugnets tävlingsledning vill att jag gör en fyllnadsinbetalning för att jag utnyttjat deras bana 10-15 procent mer än min medtävlare. Det var i alla fall en av de tankar jag umgicks med de sista 40 kilometerna på Långa Lugnets Mountainbiketävling i Falun igår. De andra tankarna var mer svavelosande kan jag lova. Ungefär en halvmil in på det andra av tre varv körde jag nämligen fel. Ska det ens vara möjligt att köra fel i en sådan här tävling?

Att jag kommit alldeles fel var i alla fall uppenbart för helt plötsligt blev jag omkörd av sådana där riktiga storfräsare, dessutom hittade jag en skylt där det stod att jag hade 20 kilometer kvar i stället för typ 33-34. Åh, jösses, vad jag blev arg! Några felaktiga kilometer till, strax innan Lugnets Stadion, stod någon x#%¤/§ flaggvakt som tyckte att jag skulle åka tillbaka och säga att jag åkt fel, det vill säga att jag skulle bryta. KNAPPAST! På varvet igen bara. Innan jag körde ut på samma varv igen sa jag dock till honom att han skulle berätta för tävlingsledningen att nu körde jag ut igen och dessutom bad jag honom skicka ut en av de här två endurokillarna, som hade som uppgift att åka sist, att åka efter mig. Tyckte liksom att det räckte med en enduroåkare på näst siste man och att det skulle kunna vara en på siste man också, det vill säga mig.

Glöm det! Såg varken till någon enduroåkare, flaggvakt eller åskådare på över 20 kilometer. Helt solokvist i Falu urskogar, rosenrasande och halvgråtandes. Ett tag funderade jag på om det skulle hjälpa att stanna, krama ett träd och gråta ut, men hur det nu än är så är det lättare att börja storböla om man har någon som kan lyssna när man berättar hur synd det är om en. Nu fick jag nöja mig med att hulka till lite då och då.

Egentligen var jag inte speciellt rädd därute, men nog umgicks jag med tankar på vad som skulle kunna hända mig om jag körde ut för något litet stup ut i terrängen och gjorde mig tillräckligt illa för att inte kunna promenera någon mil till närmaste funktionär, med typ brutet ben eller nacke, för att kunna säga att jag ville bryta loppet. För ramlade gjorde jag denna långloppstävling, säkert fem gånger totalt varav en "över styret-flygning". Det sistnämnda har jag faktiskt aldrig gjort förut, så det kändes ju i alla fall lite "spännande"! Senare, under tredje loopen, hoppade ju dessutom kedjan och som inte det vore nog böjde jag till växelörat. Det vill säga, allt sådant som brukar hända när man cyklar MTB. Och då vill man gärna att det finns funktionärer utposterade lite här och där. Annars kan man ju skriva i anmälnings-PM:t att om man aldrig har åkt Långa Lugnet innan så ska man inte anmäla sig. Då slipper man ju ordna tävlingen om några år...

Nu kanske någon luras att tro att jag inte alls njöt av den här turen. Inget kunde vara mer fel. Jag njöt (nåja) av tanken på att jag skulle åka, i alla fall några dagar innan. Jag njöt också väldans mycket av korven jag köpte innan loppet av Hans på Hans Dalakorv (som förresten ska stå på Sjöhagsvägen under Power Meet). Dessutom förundrade jag mig över hur fantastiskt fin bana jag körde på, i alla fall tänkte jag så de första två milen. Och utsikten var på sina ställen helt fantastiskt! Som om inte det vore nog njöt jag av att mina ben fungerade tillräckligt bra för att kunna trampa mig runt på en otroligt backig bana i 61 kilometer, förlåt, 68 bör det nog vara, utan att göra speciellt ont. Det är ju också en bedrift för en gammal soffpotatis som jag. Och nu njuter jag av tanken på att jag nog nästa år behöver få minst ett ram- eller benbrott för att inte slå årets tid.

Trodde jag skulle bli sämst trettonde kvinna i min klass.
Glöm det! Det kom två efteranmälda också. Suck!

Uppförsbacke precis innan mål! Vem drog banan?

Just idag är jag stark...

...sjöng Magdalena för mig i motvinden på väg ut mot Skultuna. Och det var du, Magdalena, det märkte jag ju redan i din trädgård när jag "hämtade" upp dig inför vidare färd ner mot torget och starten i motionsloppet Västeråscykeln 30 km. Haha, värsta taggade tjejen och jag som inte var så värst taggad.
- Jag blir sådan här när det är "tävling", sa du, och det var ju helt uppenbart.

Men jösses, du smittade av dig. Vi ställde oss före damtrallorna och drog på så in i norden ut mot Skerikevägen och vidare ut mot Skultuna. Vi turades om att dra, hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och jag hade hosta resten av kvällen av att vara så andfådd som jag var under vårt lopp. Vilken fruktansvärd motvind, tänk att det kunde vara så himla jobbigt just där och då och ändå så kul. Vilket bra team vi är! Och hur bra kändes det inte att äta de goda hembakade bullarna i kontrollen vid Skultuna kyrka och veta att det bara var ungefär en tredjedel kvar. Då klarade vi också att den där vinden vände halvvägs tillbaka i mål så att vi fick motvind igen.

Efter loppet gick vi till Bianchi Café och fikade. Kändes så kul att kliva in i sina cykeltrikåer, dragandes på sina cyklar. Som om man fick var med och leka med de stora barnen, liksom! Där träffade vi Kristin och Michael (visst var det så du hette?) från Örebro och sedan kom även Magdalenas föräldrar. Så mysig avslutning på den cykeldagen och så skönt att vi skippade 90-kilometersvarianten! Lyssna förresten gärna på nya cykelkamplåten Just idag är jag stark.

PS. Eftersom det här ju också är lite av en cykeldagbok för mig måste jag ju även skriva som kom-ihåg till mig själv att det blev 46,8 km totalt, varav 34(?) tillhörde själva loppet.

Släkten Ringström/Sekkenes regerar. Helt klart!

Så roligt det är att göra nya trevliga bekantskaper och så
lätt man börjar prata när man har gemensamma intressen.

Bara du och jag, Magdalena!

Tio mil med VCKs lugna grupp kändes lite för mastigt idag när jag både skulle ha fikagäster och nu i kväll ta en svängom på Stadshotellet. Så vännen min och jag tog en egen härlig sväng till Tidö slott. Helt klart värt 46 kilometers omväg för en glass och lite läsk. Så här vill jag att cykling ska vara, kravlöst och underbart. För det mesta, vill säga. För jag har ju upptäckt att det för mig ligger en viss tjusning i att även ligga längst bak i klungan och gråta en skvätt bakom solglasögonen av ansträngningen, tyckandes rejält synd om mig själv. Märkligt, eller hur?

Cykelbruden! Så värd en glass.

Ja, jag vet. Det är inte hard core-cyklisten som kör med brottarlinne.
Men det blir så mycket mer passande bränna till min vintageklänning som jag ska dansa i i kväll.

På tur med Helles Angels

Idag fick jag följa med mina kollegor på deras bikerlunch. Medbjuden för att sedan göra något trevligt av det på intranätet. Så himla härligt! Efter att från tre håll lånat ihop utrustningen och fått lite specifika instruktioner fick jag så hoppa upp bakom Per på hans 1300-kubikare. Wow, vilken grej! Faktiskt liknar det känslan jag får när jag cyklar. Frihetskänsla, ut på landet och se allt det vackra och så lite "här kommer jag"-känsla fast jag bara satt bakpå, folk ser så glada ut när man glider förbi och det hann jag se. Cyklar framför och cyklar bakom, precis som på racern. Dofter och vind. Och helt trygg satt jag bakom Per som kändes så säker.

Fina komplimanger fick jag också, att jag hade en naturlighet för att hänga med i svängarna. Vad glad jag blir! Så visst kan Helle motorcykla. Också!

Helt underbart att åka med "änglarna" rakt ut i försommaren.

Så fantastiskt härligt, Per! Det gör jag gärna om igen.

Min plats på jorden

Det händer ibland att en stämning sätter igång en melodi eller en sång i huvudet på mig. Idag var en sådan dag. Längs Skultunavägen, på hemväg från dagens cykling med lugna gruppen, fanns helt plötsligt denna, den underbaraste av sånger, i mig. Det händer något med mig när jag cyklar och jag kan inte riktigt förklara det. I början är det mycket prat, men sedan lugnar jag mig lite och får möjlighet att vila i mig själv. Att få komma ut på landet en solig försommarkväll som denna, att få röra på sig, höra fågelsången, se allt det ljusgröna nyutsprungna, jag kan nästan inte beskriva känslan. Jag får vila från de funderingar som just nu fyller mitt liv, för på cykeln måste jag vara närvarande. Cykling och klungkörning kräver närvaro, annars kan det vara farligt. Men att det skulle ha den här effekten på mig hade jag ingen aning om. Det är inte alltid lätt att vara närvarande i livet, men på cykeln är det bara så det är.

När jag kom hem letade jag upp Min plats på jorden på nätet. Jag länkar er till den för mig vackraste versionen, Min plats på jorden med Fryxellska skolan, när mina egna barn är med och sjunger. För mig är den hudlöst vacker i denna version. Jag kan inte lyssna nog. Och texten, så underbar, kan det bli mer passande än så? Att cykla är något av att komma hem för mig.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Tack snälla Micke, Frank, Lasse, Gun-Britt, Karin, Magdalena och Cecilia för en underbar kväll! 68 km fick jag ihop innan jag var hemma.

Du och jag, Magdalena!

Jag ser fram mot många turer med dig framöver, Magdalena! 

Wow! Vad härligt att dela ett intresse med en kompis. Helt underbart, Magdalena! Du har alltid varit en fantastiskt sportig vän och helt plötsligt kan jag hänga med dig. Eller är det till och med så att denna gång är det du som hänger med mig? Helt underbart, Magdalena!

Som allra vackrast nu

Det är verkligen som allra vackrast nu! Sommaren möter upp våren och det ligger en förhoppning, en förväntan, om det som ska komma. Ingenstans känner jag det så starkt som ute i naturen och i sadeln är jag nästan ännu mer närvarande i "nu". När man väl har kommit in i det här med klungkörning hinner man se allt det vackra, man ser äppelblommen, man hör fåglarna, man känner vinden och man ser platser man aldrig hade sett om man hade gått eller kört bil.

Dagens tur till Strömsholm med VCKs introgrupp var inget undantag. Helt underbar tur. Solen lyste, fåglarna kvittrade och vi rullade fram i ett behagligt tempo. Allt behöver inte gå så fort. En fika på Markan i Geddeholm ovanpå detta och livet känns rätt bra. Tack Maria, Frank, Margaret, Helena, Erika, Camilla, Jane, Magdalena, Sonja, Erik, Jimmy och Christina för en härlig tur! Och så fikakompisen Dennis!

Godingarna från VCK på Markan i Strömsholm.
Smakar fika någonsin så gott som med er?

Du och jag, Jane:-)

62 kilometer, inklusive tur och retur Djäknebergsskolan, det kändes som en lagom tur idag!