Hur 61 kilometer kunde bli nästan 70

Jag och två av mina pojkar!

Frågan är om Långa Lugnets tävlingsledning vill att jag gör en fyllnadsinbetalning för att jag utnyttjat deras bana 10-15 procent mer än min medtävlare. Det var i alla fall en av de tankar jag umgicks med de sista 40 kilometerna på Långa Lugnets Mountainbiketävling i Falun igår. De andra tankarna var mer svavelosande kan jag lova. Ungefär en halvmil in på det andra av tre varv körde jag nämligen fel. Ska det ens vara möjligt att köra fel i en sådan här tävling?

Att jag kommit alldeles fel var i alla fall uppenbart för helt plötsligt blev jag omkörd av sådana där riktiga storfräsare, dessutom hittade jag en skylt där det stod att jag hade 20 kilometer kvar i stället för typ 33-34. Åh, jösses, vad jag blev arg! Några felaktiga kilometer till, strax innan Lugnets Stadion, stod någon x#%¤/§ flaggvakt som tyckte att jag skulle åka tillbaka och säga att jag åkt fel, det vill säga att jag skulle bryta. KNAPPAST! På varvet igen bara. Innan jag körde ut på samma varv igen sa jag dock till honom att han skulle berätta för tävlingsledningen att nu körde jag ut igen och dessutom bad jag honom skicka ut en av de här två endurokillarna, som hade som uppgift att åka sist, att åka efter mig. Tyckte liksom att det räckte med en enduroåkare på näst siste man och att det skulle kunna vara en på siste man också, det vill säga mig.

Glöm det! Såg varken till någon enduroåkare, flaggvakt eller åskådare på över 20 kilometer. Helt solokvist i Falu urskogar, rosenrasande och halvgråtandes. Ett tag funderade jag på om det skulle hjälpa att stanna, krama ett träd och gråta ut, men hur det nu än är så är det lättare att börja storböla om man har någon som kan lyssna när man berättar hur synd det är om en. Nu fick jag nöja mig med att hulka till lite då och då.

Egentligen var jag inte speciellt rädd därute, men nog umgicks jag med tankar på vad som skulle kunna hända mig om jag körde ut för något litet stup ut i terrängen och gjorde mig tillräckligt illa för att inte kunna promenera någon mil till närmaste funktionär, med typ brutet ben eller nacke, för att kunna säga att jag ville bryta loppet. För ramlade gjorde jag denna långloppstävling, säkert fem gånger totalt varav en "över styret-flygning". Det sistnämnda har jag faktiskt aldrig gjort förut, så det kändes ju i alla fall lite "spännande"! Senare, under tredje loopen, hoppade ju dessutom kedjan och som inte det vore nog böjde jag till växelörat. Det vill säga, allt sådant som brukar hända när man cyklar MTB. Och då vill man gärna att det finns funktionärer utposterade lite här och där. Annars kan man ju skriva i anmälnings-PM:t att om man aldrig har åkt Långa Lugnet innan så ska man inte anmäla sig. Då slipper man ju ordna tävlingen om några år...

Nu kanske någon luras att tro att jag inte alls njöt av den här turen. Inget kunde vara mer fel. Jag njöt (nåja) av tanken på att jag skulle åka, i alla fall några dagar innan. Jag njöt också väldans mycket av korven jag köpte innan loppet av Hans på Hans Dalakorv (som förresten ska stå på Sjöhagsvägen under Power Meet). Dessutom förundrade jag mig över hur fantastiskt fin bana jag körde på, i alla fall tänkte jag så de första två milen. Och utsikten var på sina ställen helt fantastiskt! Som om inte det vore nog njöt jag av att mina ben fungerade tillräckligt bra för att kunna trampa mig runt på en otroligt backig bana i 61 kilometer, förlåt, 68 bör det nog vara, utan att göra speciellt ont. Det är ju också en bedrift för en gammal soffpotatis som jag. Och nu njuter jag av tanken på att jag nog nästa år behöver få minst ett ram- eller benbrott för att inte slå årets tid.

Trodde jag skulle bli sämst trettonde kvinna i min klass.
Glöm det! Det kom två efteranmälda också. Suck!

Uppförsbacke precis innan mål! Vem drog banan?

Just idag är jag stark...

...sjöng Magdalena för mig i motvinden på väg ut mot Skultuna. Och det var du, Magdalena, det märkte jag ju redan i din trädgård när jag "hämtade" upp dig inför vidare färd ner mot torget och starten i motionsloppet Västeråscykeln 30 km. Haha, värsta taggade tjejen och jag som inte var så värst taggad.
- Jag blir sådan här när det är "tävling", sa du, och det var ju helt uppenbart.

Men jösses, du smittade av dig. Vi ställde oss före damtrallorna och drog på så in i norden ut mot Skerikevägen och vidare ut mot Skultuna. Vi turades om att dra, hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och jag hade hosta resten av kvällen av att vara så andfådd som jag var under vårt lopp. Vilken fruktansvärd motvind, tänk att det kunde vara så himla jobbigt just där och då och ändå så kul. Vilket bra team vi är! Och hur bra kändes det inte att äta de goda hembakade bullarna i kontrollen vid Skultuna kyrka och veta att det bara var ungefär en tredjedel kvar. Då klarade vi också att den där vinden vände halvvägs tillbaka i mål så att vi fick motvind igen.

Efter loppet gick vi till Bianchi Café och fikade. Kändes så kul att kliva in i sina cykeltrikåer, dragandes på sina cyklar. Som om man fick var med och leka med de stora barnen, liksom! Där träffade vi Kristin och Michael (visst var det så du hette?) från Örebro och sedan kom även Magdalenas föräldrar. Så mysig avslutning på den cykeldagen och så skönt att vi skippade 90-kilometersvarianten! Lyssna förresten gärna på nya cykelkamplåten Just idag är jag stark.

PS. Eftersom det här ju också är lite av en cykeldagbok för mig måste jag ju även skriva som kom-ihåg till mig själv att det blev 46,8 km totalt, varav 34(?) tillhörde själva loppet.

Släkten Ringström/Sekkenes regerar. Helt klart!

Så roligt det är att göra nya trevliga bekantskaper och så
lätt man börjar prata när man har gemensamma intressen.

Bara du och jag, Magdalena!

Tio mil med VCKs lugna grupp kändes lite för mastigt idag när jag både skulle ha fikagäster och nu i kväll ta en svängom på Stadshotellet. Så vännen min och jag tog en egen härlig sväng till Tidö slott. Helt klart värt 46 kilometers omväg för en glass och lite läsk. Så här vill jag att cykling ska vara, kravlöst och underbart. För det mesta, vill säga. För jag har ju upptäckt att det för mig ligger en viss tjusning i att även ligga längst bak i klungan och gråta en skvätt bakom solglasögonen av ansträngningen, tyckandes rejält synd om mig själv. Märkligt, eller hur?

Cykelbruden! Så värd en glass.

Ja, jag vet. Det är inte hard core-cyklisten som kör med brottarlinne.
Men det blir så mycket mer passande bränna till min vintageklänning som jag ska dansa i i kväll.

På tur med Helles Angels

Idag fick jag följa med mina kollegor på deras bikerlunch. Medbjuden för att sedan göra något trevligt av det på intranätet. Så himla härligt! Efter att från tre håll lånat ihop utrustningen och fått lite specifika instruktioner fick jag så hoppa upp bakom Per på hans 1300-kubikare. Wow, vilken grej! Faktiskt liknar det känslan jag får när jag cyklar. Frihetskänsla, ut på landet och se allt det vackra och så lite "här kommer jag"-känsla fast jag bara satt bakpå, folk ser så glada ut när man glider förbi och det hann jag se. Cyklar framför och cyklar bakom, precis som på racern. Dofter och vind. Och helt trygg satt jag bakom Per som kändes så säker.

Fina komplimanger fick jag också, att jag hade en naturlighet för att hänga med i svängarna. Vad glad jag blir! Så visst kan Helle motorcykla. Också!

Helt underbart att åka med "änglarna" rakt ut i försommaren.

Så fantastiskt härligt, Per! Det gör jag gärna om igen.

Min plats på jorden

Det händer ibland att en stämning sätter igång en melodi eller en sång i huvudet på mig. Idag var en sådan dag. Längs Skultunavägen, på hemväg från dagens cykling med lugna gruppen, fanns helt plötsligt denna, den underbaraste av sånger, i mig. Det händer något med mig när jag cyklar och jag kan inte riktigt förklara det. I början är det mycket prat, men sedan lugnar jag mig lite och får möjlighet att vila i mig själv. Att få komma ut på landet en solig försommarkväll som denna, att få röra på sig, höra fågelsången, se allt det ljusgröna nyutsprungna, jag kan nästan inte beskriva känslan. Jag får vila från de funderingar som just nu fyller mitt liv, för på cykeln måste jag vara närvarande. Cykling och klungkörning kräver närvaro, annars kan det vara farligt. Men att det skulle ha den här effekten på mig hade jag ingen aning om. Det är inte alltid lätt att vara närvarande i livet, men på cykeln är det bara så det är.

När jag kom hem letade jag upp Min plats på jorden på nätet. Jag länkar er till den för mig vackraste versionen, Min plats på jorden med Fryxellska skolan, när mina egna barn är med och sjunger. För mig är den hudlöst vacker i denna version. Jag kan inte lyssna nog. Och texten, så underbar, kan det bli mer passande än så? Att cykla är något av att komma hem för mig.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Tack snälla Micke, Frank, Lasse, Gun-Britt, Karin, Magdalena och Cecilia för en underbar kväll! 68 km fick jag ihop innan jag var hemma.

Du och jag, Magdalena!

Jag ser fram mot många turer med dig framöver, Magdalena! 

Wow! Vad härligt att dela ett intresse med en kompis. Helt underbart, Magdalena! Du har alltid varit en fantastiskt sportig vän och helt plötsligt kan jag hänga med dig. Eller är det till och med så att denna gång är det du som hänger med mig? Helt underbart, Magdalena!

Som allra vackrast nu

Det är verkligen som allra vackrast nu! Sommaren möter upp våren och det ligger en förhoppning, en förväntan, om det som ska komma. Ingenstans känner jag det så starkt som ute i naturen och i sadeln är jag nästan ännu mer närvarande i "nu". När man väl har kommit in i det här med klungkörning hinner man se allt det vackra, man ser äppelblommen, man hör fåglarna, man känner vinden och man ser platser man aldrig hade sett om man hade gått eller kört bil.

Dagens tur till Strömsholm med VCKs introgrupp var inget undantag. Helt underbar tur. Solen lyste, fåglarna kvittrade och vi rullade fram i ett behagligt tempo. Allt behöver inte gå så fort. En fika på Markan i Geddeholm ovanpå detta och livet känns rätt bra. Tack Maria, Frank, Margaret, Helena, Erika, Camilla, Jane, Magdalena, Sonja, Erik, Jimmy och Christina för en härlig tur! Och så fikakompisen Dennis!

Godingarna från VCK på Markan i Strömsholm.
Smakar fika någonsin så gott som med er?

Du och jag, Jane:-)

62 kilometer, inklusive tur och retur Djäknebergsskolan, det kändes som en lagom tur idag!

Syttende mai - en fin dag!

En härlig dag idag. Underbart väder från start och sedan Arvids konfirmation på eftermiddagen. Fantastiskt stolta är vi över Arvid och hans konfirmationsgäng, det var en underbar gudstjänst från början till slut. Höjdpunkt för oss var förstås Arvids solo "Tears in Heaven". Mmmm, det kändes i hela kroppen!

Efter allt firande kändes det fint att nu på kvällen fixa "nyhyrda" cykeln så att den är redo för morgondagens intropass med VCK. Jag kvarstår i trygghetszonen och kör några repor till med introgruppen innan det är dags att prova lugna gruppen. Första gången på racer sedan Mallorca. Längtar!

Är det detta som är Dirt Bike?

Jag fattar, jag fattar! Detta är inte Dirt Bike. Det är mountainbike. Och jag är bara en gammal tant som försöker göra mig lustig. Men cyklarna, framför allt Henriks, är bara så smutsiga. Och det är ju som är halva grejen med mountainbike, att man får bli smutsig, lerig och blöt. Och samtidigt njuta av det. Dirt Bike, alltså!

En del dagar är det tur att man ska på träning. Sådana här gråkalla dagar som passerar just nu skulle man ju annars bara krypa in till sig och kanske sätta sig soffan och slöa. Eller hålla på tvätten! Inget kul alls. I stället sätter man sig på cykeln, cyklar bort till träningen och möts av det här:

Största samlingen jag sett hittills, tror jag, och då hade ändå snabbgruppen redan stuckit iväg. Själv glömde jag bort att jag hade mina SPD iklickade och la mig direkt vänster ner på asfalten. Smällar man får ta dock! I alla fall, otroligt kul att fler upptäcker det här med att cykla i skogen. Det ger inte bara en massa frisk luft och motion utan även en möjlighet till att komma ut i skogen, längre ut, på ett helt annat sätt än om man går.

Idag körde vi i vuxengruppen iväg norrut med Ulrika som ledare. Härlig tur och vi hann som vanligt prata lite under tiden. Och skrika som när jag, utan att göra mig illa, ramlade rakt bakåt och nästan gjorde en sned bakåtkullerbytta över en mossbeklädd sten. Ibland ska man ha tur!

Lust till MTB

Tillbaka till Sverige och tillbaka till MTB-träningen. Det var ett tag sedan, men nu känner jag lust igen. Och den är viktig att lyssna på, både när den finns och när den inte finns. Våren, ljuset, det myckna trampandet på Mallorca och den nya sadeln kan vara några av anledningarna till suget.

Det kändes så bra idag och ändå var det supertekniska Södra Rocklunda som gällde för "föräldragruppen". Benen kändes starkare än någonsin och jag klickade till och med i mina SPD flera gånger, något jag ju inte vågat göra i Rocklundaskogen sedan den gången jag slog mig halvt fördärvad. Den här gången ramlade jag bara en gång och då fick jag tag i en stackars björk som jag blev hängande på.

Jag tror att det här med Mallorca gjorde gott även för självförtroendet. Det behövs lite "jag kan, jag orkar" i det här med cyklingen. Och ju mer jag orkar desto mer orkar jag. Fattar ni? Som en fotograf jag känner sa till mig: "Det är häftigt med sport. Det är inte så svårt att bli bättre på det." Bra sagt!

Debriefing. Klart man måste snacka lite efteråt!

Kan jag bli lika bra som Axel? Det är frågan.

En liten studie i snorslungandets ädla konst

Det här trodde jag aldrig att jag skulle säga. Men jag har blivit en snorslungare. I smyg i alla fall. En sådan där som trycker till med pekfingret på ena näsvingen, vrider på huvudet och fräser till. Och det är inte för att jag tycker att det är så där supercharmigt. För det är det inte. Men fatta så praktiskt! När näsan rinner mest hela tiden och man ligger i 30 km/h bakom en hel hoper starka damer och herrar, ja då är det inte riktigt läge att vara fin i kanten, stanna och ta fram en näsduk. För man vill liksom gärna fortsätta att ligga i 30 km/h bak om en hel hoper starka damer och herrar.

Bakom, ja! Det är liksom det som är tricket. När man gör detta ska man ligga sist i klungan som ni kanske förstår. När jag låg sist i klungan dag 2 glömde finingen som låg näst sist att han låg... ja, just det, näst sist. Utan att berätta närmare om vad som hände kan jag ändå avslöja att det inte var regn som stänkte ner mina underarmar... Och ett avslöjande till. Det var en Norbergare!

PS. Ursäktar ni att jag inte bildsätter detta inlägg?

Underbar avslutning i Tapita (dag 7)

Text och bild kommer:-)

Och så nådde vi San Salvador till slut (dag 6)

Per och jag tyckte det var lite retsamt att vi valde bort backen upp till klostret, Ermita de San Salvador, i lördags (dag 2). Vi valde därför, självklart enkom därför, bort 16-milaturen till Sa Calobra till fördel för San Salvador. En underbar tur blev det, det tror jag vi båda tyckte. Lite annorlunda att cykla bara två, men helt klart härligt det också.

Efter nästan fem mil kom vi fram till backens början. Vi hade kunnat åka in i Felanitx och äta lunch, men det är bara så otroligt opsykologiskt och även fysiskt fel, att spara backar till efter maten. Då har man ätit gott, hunnit bli lite sömnig, allt blod går ner i magen och benen känns som bly. Sådant går ju över efter ett tag, men det är skönt med lite platt mark efter lunchen.

Skylten man möts av kan ju kännas lite nedslående. Men skam den som ger sig. I vanlig ordning skickade jag iväg mitt sällskap före, själv pausade jag och tog bild på skylten. Men en sådan här utmaning ska tas i egen takt, det är superviktigt, för annars knäcker man sig lätt. Med Cocacola och några muslibars i magen bar det i alla fall av uppför backen. Och det var inte så farligt. Visst går det långsamt, knappt styrfart ibland, men det går i alla fall hela tiden framåt. Och konstigt nog är det nästan mindre jobbigt att cykla uppför än nerför dessa serpentinvägar. För det gör så ont i händer och handleder när man ska bromsa nerför, verkligen grymt ont. Och försöker man i stället lägga sig ner i bocken på styret och få bättre tag om bromsarna, ja, då får man jätteont i nacken. Så det är pest eller kolera som gäller.

Upp kom vi i alla fall. Och utsikten och segerns sötma var fantastisk. Man ska inte jämföra sig med andra, bara sig själv. Och dag 2 var vi inte uppe, det var vi nu. Vid det här laget började hungern ge sig till känna, bara att bita i det sura äpplet och rulla ner. I Felanitx hittade vi till slut fram till bytorget och gissa om det var gott med en pasta och en Cocacola.

Efter ett nästan ha somnat på restaurangen hade vi siktet inställt, det var hemåt som gällde. Någon typ av felkörning gjorde att vi hamnade i Hiltonkurvan. Fråga inte var bara. Tillbaka i S'Arenal.räknade vi till 11 mil, men eftersom jag hade mitt totalmål för veckan klart för mig körde jag en extra mil medan Per tvättade och lämnade tillbaka cykeln. Racercyklar är lättcyklade. Sedan satte vi oss på med några av de andra på After Bike-haket för ett glas Cava och öl. Så värda!

Turen gick från S'Arenal, Llucmajor, Porreres, Felanitx, Ermita de San Salvador, Campus del Puerto, Son Coves (tror jag), väg Ma-6014 tills vi körde lite fel och hamnade i "Hiltonkurvan", och sedan ner till S'Arenal via "Hiltonvägen". 

Per och San Salvadortoppen långt där borta.

Yippeee! Vi är uppe.

Bra jobbat! Sa Calobragänget firar med en skål.

Äta, äta och återigen äta

För mig är det helt nytt att röra sig hela dagar på det här viset och inse hur det påverkar ätandet. Ska man orka cykla en hel dag ska man också äta ordentligt för att aldrig hamna i det läget att man blir tömd på energi. Men det är inte lätt alltid, faktum är att det för varje dag som går har blivit svårare att till exempel klämma i sig frukosten. Man är lätt sliten om morgnarna och att då kasta sig över äggröra, bacon, korv, potatiskaka, mackor, frukt och olika bakverk kräver sin kvinna. Pust, jag längtar efter fil!

Men belöningen är stor. Att köra sex mil inklusive en bestigning av någon rejäl kulle innan lunch, utan att känna någon hunger, känns toppen. Det finns energi att ta av. Snacka om att det är mycket man ska lära sig med cyklingen, inte bara om just cykeln utan om allt annat!

"Vilodagsturen" Tre Kloster (dag 5)

De "hårda" grabbarna, som körde 15 mil igår, bestämde sig för att idag var en aktiv vilodag inför värstingturen Sa Calobra i morgon. Sa Calobra-turen innebär 16 mil varav en mil serpentinkörning i brant backe nerför som sedan måste köras uppför. Behöver jag säga att jag hoppar den turen? Jag bestämde mig snabbt för att följa med på denna "aktiva vilodagstur", framför allt för att det innebar att jag skulle få åka med favoritgänget som jag åkte ner med i fredags och sedan för att... ja, hur svårt kan det egentligen vara att cykla en aktiv vilodagstur? Tre kloster skulle i alla fall besökas, lunch skulle ätas på favorittorget i Petra och grovt räknat skulle det bli en åttamilatur:  S'Arenal - Llucmajor - Porreres och klostret utanför Porreres - Petra och klostret utanför Petra - San Joan - Montuiri - Randa  - Cura inklusive kloster - Lljucmajor - S'Arenal.

För att vara så många cyklande ingenjörer på en och samma cykeltur skulle man ju kunna tro att de skulle kunna räkna. Glöm det. Åtta mil blev till 111 km och 1400 höjdmeter besegrades. Men jag klagar inte. Av någon märklig anledning har ju även jag blivit helt crazy för cykling. Jag njuter varje minut trots att jag fortfarande får gråten i halsen och vill slänga mig i ett dike så fort någon får för sig att hjälpa mig att hänga med i uppförsbacke. Tolka detta om ni vill. Och idag blev det gott om uppförsbackar, både den sju km långa backen till Randa och de branta backarna upp till klostren på kullarna. Cura var ju värst, fem kilometer uppför i rejäl lutning. Jag lägger mig i alla fall platt och ber de andra vänta däruppe, och det funkar för mig. Och dessutom har jag kommit fram till att det ändå är värst med rejält nerförslut, för då får man grymt ont i händer och handleder av all bromsning. Verkligen grymt ont!

Klostren var i alla fall bedårande, utsikten alldeles fantastisk, och som sagt, sällskapet det allra bästa. Rekommenderas varmt.

(Med på turen var Lasse, Mikael, Per, Roland, Hans, Mats och så grymma Jens och Maria från Norberg)

Fler bilder kommer!

Som på sommarkollo, fast bättre (dag 4)

Att åka på cykelresa till Mallorca är verkligen otroligt kul. Jag njuter oavbrutet utom möjligen just i det ögonblick då jag ska sätta mig på sadeln på morgonen och kanske inte heller i uppförsbackarna. Jag funderar på vad det är som är så fantastiskt och har kommit fram till att det nog är känslan av att det är som på kollo. Fast bättre. Du åker till ett trevligt ställe med dels några människor du känner, dels med några som du inte känner men har förutsättningar att komma överens med eftersom du delar ett intresse. Du kan nörda hela dagen och hela kvällen, det vill säga cykla dagens tur och sedan ägna resten av den vakna delen av dygnet åt att gå igenom dagens tur i detalj och planera nästa dags tur i detalj. Du är dessutom intresserad av att både delge din syn på och höra alla andras uppfattning om både det ena och det andra som har med dagens cykling att göra, om cykeln du kör på, om cykelbrännans förhoppningsvis raka kant på överarm och lår (inklusive uppvisning), skavsåren du får och var de sitter samt huruvida det är okej att ha svarta strumpor alternativt linne när man cyklar racer. Som om inte det vore nog tillkommer att man inte behöver ligga på sovsal och kan äta precis (läs måste) så mycket man vill utan att få dåligt samvete. Och tilläggas kan att det är grym kvalitetsstämpel på resesällskapet. Trevliga, smarta och vältränade herrar (och alldeles för få damer), det kan faktiskt inte bli bättre. Och som jag har skrattat! Var är alla singeltjejer? Att åka med VCK till Mallorca vore rena drömmen för er.

Dagens tur slutade på strax över 100 kilometer och gick återigen till Petra, men denna gång via "blomstervägen". Uppvärmning och fri fart uppför cykelvägen längs med motorvägen. En härlig tur och återigen det "lugna gänget". Varje dag nya konstellationer utifrån vad man orkar med. De starka drar vilket gör att det åtminstone till viss del blir lagom träning och fart för de flesta. Jag upptäcker till min förvåning att det här med backar börjar ge sig lite. Det är fortfarande grymt jobbigt, men nu börjar jag kunna planera min backkörning lite bättre. Vill nog påstå att dagens tur var den vackraste hittills med många mil i bondlandskap. Mallorca är verkligen den perfekta ön för cykling. Fantastiskt vackert och dessutom är bilisterna över lag otroligt hänsynsfulla. Vi gör vårt bästa att göra oss smala som grupp genom att i tid ropa "bil bakom", men det är den hänsynsfulla bilföraren som gör den stora skillnaden enligt mig.

Efter nära fem mil var det dags för lunch. Som vanligt var lunchen på cykeltorget i Petra, otroligt mysigt ställe. Man ska nästan vara glad om man får någonstans att sitta. Körde på baguette med serranoskinka igen, jag vågar helt enkelt inte byta nu lunchmenyn nu när allt flyter så bra. Sedan iväg igen, och efter ungefär en mil delade vi gruppen. Jag vågade mig på att åka med dem som skulle åka lite mer backigt. Det blev sju herrar, för mig okända före denna vecka, och jag. Sjukt kul, och de var ju bara så schyssta. I första jättebacken låg jag i baksuget bakom en jättestark herre och sedan stod alla de andra och väntade på toppen. Så härligt. Sedan väntade sju kilometer långa hastighetsrekordsbacken vid Randa, denna gång uppför. Nu vet jag ju att jag ska släppa de andra direkt vid backens fot, och det gick faktiskt lite bättre. Speciellt när jag fick glada tillrop från 52 norrmän som tuffade om mig mitt i backen.

En toppendag, kan man säga. Igen.

(Dagens cykelkompisar: Siv, Margaret, Frank, Hans, Fred, Lars, Anders, Andreas och Mattias från VCK samt Lars, Jouku, Fred och Kari från Norberg.)

Det gör inget om man kör fel (dag 3)

Text och bild kommer. Tar tid att cykla, vet ni!

Beväpna dig med vingar... (dag 2)

...säger Joakim Thåström. Och det har jag gjort. Åtminstone känns det som det när cykeln formligen flyger ner för berget från Randa. Jag låter hjulen rulla upp i fart och sedan prövar jag att trampa samtidigt på tyngsta växeln. 61 kilometer i timmen säger hastighetsmätaren när jag vågar mig på att titta. Det är nytt hastighetsrekord för mig och cykeln och det hissnar värre än på Gröna Lund.

Det är dag två och vi kör iväg samma gäng VCK:are som igår plus ett gäng Norbergare. De flesta VCK:arna kommer ner  senare denna lördag, vilket ju hänvisar mig til detta gäng. Idag går turen från S’Arenal (där vi bor) - Hilton - Llucmajor - Randa - Monturi - Sant Joan - Petra -Felanitx - Ermita de San Salvardor - Porreres - Lljucmajor och tillbaka till S’Arenal. Den ska sluta på 120 kilometer, men det vet jag inte än. Och det är helt otroligt vackert. Turen börjar även denna gång med sju, åtta kilometers uppförsbacke till Hiltonvägen, ett "otäckt" sätt att börja dagen med om du frågar mig. Den hjälpande handen är dock också med och den, tillsammans med några förmanande ord om att ta det lugnt i egen takt, gör att jag klarar det. Men det är tufft, för det är ju inte direkt ett gäng söndagscyklare jag har som sällskap

De här första två dagarna på Mallorca får jag punka och lär mig att byta däck på min egen cykel. Jag prövar min första SPD-vurpa på asfalt, det vill säga, jag faller handlöst åt vänster ner i asfalten vid en stoppskylt för att jag inte får loss fötterna från pedalerna. Och dessutom lär jag mig att i detta gäng betyder uppförsbacke fri fart och att man väntar på varandra ovanför backen. I backen upp till Randa kör jag upp sist i egen takt och det är helt underbart. Det går hur sakta som helst, men jag bränner inte mitt krut. Jag lär mig också att även om man är svag uppför kan man vara nog så stark nerför och på platten. Det verkar vara helt olika saker och efter att ha mött upp resten av gänget, tretton stycken, fortsätter vi genom Randa och ner via den här underbara nedförsbacken som bara manar till hastighetsrekord. I Petra äter vi på ett torg fyllt av cyklister, det är bara så häftigt och kan en baguette med Serranoskinka någonsin smaka bättre än här?

På hemvägen ska vi egentligen upp via serpentinvägar till klostret i San Salvador, men jag får rådet att skippa det. Riktigt bra råd, jag skippar de sista 1,5 kilometrarna upp till klostret och ägnar mig åt att fotografera min cykel i olika positioner och med olika bakgrund. Nördigt? Ja, men jag är verkligen helt hooked. Jag förstår inte riktigt varför, men det bara är så. På väg hem får vi dessutom till värsta klungkörningen då man man turas om att dra. Sjukt häftigt när det funkar, och till och med jag är uppe och drar.

Ha! Det behövs tre män, men bara en kvinna att byta däck.

Lunch i Petra. Underbart!

Min första cykeltur på Mallorca (dag 1)

Jag kan direkt säga att det finns bättre uppladdningar inför en cykeltur än att kasta ner sina cykelkläder i en resväska, lägga sig strax efter midnatt och kliva upp 03.20 för att sätta sig i en bil till Arlanda. Inte ens det faktum att jag sitter inklämd mellan två riktigt vältränade herrar får mig på humör. Jag låter mig i princip ledas hela vägen till S'Arenal.

Efter en ohyggligt kaloririk lunch är det dags att, dödstrött, hoppa i cykelkläderna och upp på cykeln för en första tur. Mina förväntningar är lika med noll och det enda jag har lust med är att gå och lägga mig. Men har man "tagit fan i båten får man man ro honom i land" och förresten kunde jag ju bara överraska positivt, både mina sex cykelkompisar och mig själv. Så upp på nyss hyrda cykeln och trampa med en kropp av bly. Efter ett par hundra meter råkar jag lägga blicken på två starka cykelben framför mig och plötsligt inser jag att det är det här jag ska få göra ett par mil nu, nämligen titta på sex olika men vältränade ben som trycker på i både upp- och nedförslöpa. Vilken tur jag har! Jag känner skrattet bubbla upp och där är den plötsligt på plats, energin som jag så väl behöver. Och så kör jag iväg på det som visar sig bli en tur på 66 kilometer.

Turen går i irrvägar, åtminstone känns det så för mig. Jag har helt enkelt ingen aning om var jag är. En sju, åtta kilometers uppförsbacke precis i början får mig att vackla en aning, men en hjälpande hand i ryggslutet får mig på banan igen. Den hjälpen får jag hela turen och det är så värdefullt. Herrarna hjälps åt att dra, så jag kan helt gå upp i min egen cykling. Visst är det märkligt att trots att jag flera gånger är på gränsen av vad jag klarar av ändå inte vill sluta. Den känslan har jag faktiskt aldrig haft förut. 

I backen ner till efterlängtat fika i Sa Rápita, med ett hav som brer ut sig framför mina ögonen, passerar hastighetsmätare 47 kilometer i timmen. Det är hastighetsrekord för mig och det känns fantastiskt. Efteråt frågar en av cykelkompisarna om jag inte alls är farträdd. Och svaret är: Uppenbarligen inte!