Alla cyklar - Vem är du?

Eskilstunakuriren 3 maj

Härligt att vinna, eller hur? Om inte på cykeln så åtminstone i en liten tävling anordnad av Eskilstuna kommun i kursen Planerad kommunikation på Mälardalens högskola. Mål: att göra en "zipper wall" med ett budskap och design som ska få fler Eskilstunabor att cykla, framför allt de som besöker en mötesplats i Eskilstuna.

Vi konstaterade i vårt arbete att det fanns flera målgrupper på mötesplatserna och valde därför en bredare approach. Som liknelse hade vi Spice Girls, där var och en av medlemmarna hade en alldeles egen profil och därför lockade många olika typer av tjejer.

Igår var det invigning på Palatzet mötesplats och Eskilstunakuriren var där. Väldigt trevligt och uppmuntrande och även bara positivt att jobba med Eskilstuna kommun.

Inte svårare än så

Ibland behövs bara ett fint litet gäng, bra ledare, en schysst cykel och ett underbart vårväder för att livet ska kännas på topp. 42 kilometer, inklusive färd till och från Djäkneberget, rakt ut i den underbara våren. Om jag till det lägger finfin klungkörning förstår ni glädjen.

Vi torrcyklar.

Tack Mattias Bäck för både bilden och turen!

Rytterne kyrkoruin.

Ni vet väl vad en bikie är?

Det är cykelns motsvarighet till selfien så klart. Men en schysst cykel är fullständigt fotogenisk och blir bikien inte bra kan det uteslutande skyllas på fotografen eller bakgrunden. 

På Mallorca är det svårt att helt misslyckas med bikies, även om en bikie mitt ute i grönskan kanske inte just påvisar det allra bästa med den här underbara cykeln. Men de första två bilderna är väl underbara?

Det är gratis att drömma. Därför släpper jag fullständigt loss och drömmer om ett eget hus vid med havsutsikt. Jag såg många sådana på min lilla bikie-tur. Bakom grindarna i kvarteren gömmer sig pärlorna på rad. Bara en lotterivinst ifrån, eller hur?

Inte så trevligt kanske. Men
 jag förstår också. Den lilla
 stranden ovan vill man förstås inte
 ha en massa löst folk på...

En sista bild innan cykeln ska lämnas igen. Snyft!

En housie! Eller kanske en "vill också ha-ie"!

Underbara Mallorca!

När målet är målet

Det finns många anledningar att cykla. Och många olika typer av cyklister. Själv skulle jag väl ändå säga att jag framförallt är en solskenscyklist. Eller åtminstone inte så mycket regn-, kallt- och stark motvindscyklist. Häromdagen visade det sig att om målet fortfarande är extremt eftersträvansvärt, ja då kan jag också cykla långt. Bara det är i min takt.

I början av veckan var alltså målet målet. Vägen dit var delmålet (och vägen hem ett nödvändigt ont, haha). Och målet, det var den undersköna stranden Cala Mondrago.

Jag hade lite tur och fick med mig Lasse, min egen kompass som hittar på Mallorca som i sin egen ficka, samt Lena och Ulrika. Det gick rätt smärtfritt hela vägen, även om vi körde fel i Mondragos naturpark. Men att till slut nå fram till målet för min cykling, den högra mindre stranden, var helt underbart.

En god getostsallad och att sedan sträcka ut sig en stund i bikini var välförtjänt och superskönt. Det är något speciellt med de här mallorcinska vikarna med turkost vatten. Tog massor med bilder och en liten promenad bortåt den vänstra stranden innan det var dags att hoppa upp i sadeln igen.

Efter en mil bestämde jag att det skulle gå fortare för alla om jag körde själv. Så fort jag hade släppt styrde jag mot närmaste by och en underbar (nåja, åtminstone välbehövlig) kopp kaffe. Kaffet gav fin stuns i benen rakt ut i det soliga mallorcinska seneftermiddagslandskapet. Riktigt härligt och dessutom fick jag ett samtal på spanska med två tandlösa men gulliga äldre herrar som definitivt visste att styra om mig mot hotellet, istället för mot Campos. Underbart, inte mer än 3-4 km fel, och återigen tanken "men det blir bra på km-mätaren".

Om målet var värt vägen? Ja, det tycker jag definitivt. Nästan 11,5 mil är långt för 50 minuters strandhäng. Men jag fick ju se en härligt strand. Hit kan jag verkligen tänka mig att åka fler gånger.

Kan kondition konserveras?

Gott kaffe. Jag är egentligen inte
så förtjust i kaffe. Men till och med jag
kunde känna att detta var kvalitet,
 krämig och rund i smaken.

Äntligen Mallorca. Denna fantastiska ö som bjuder på så fin cykling. Som vanligt på ankomstlördagen bara lite lunch och sedan snabbt ut på cykel. Det flesta åkte, som traditionen bjuder, till Cura, en sträcka på cirka 65 kilometer tur och retur, inklusive fem kilometer uppförsbacke. Eftersom jag inte har hunnit träna i den omfattning jag velat hängde jag bara på till Hilton där jag gick in, kollade läget i deras fantastiska trädgård och drack en kopp kaffe på borggården.

Hilton Garden. En underbar allé inne på Hiltons område.

Det kändes lite torftig att åka hem igen som jag tänkt, en sammanlagd sträcka på ungefär 24-25 kilometer. Bättre ta en omväg hem istället, via S'Àguila, Capocorb, es Cap Blanc och vackraste kustvägen tillbaka till Arenal. Blev 47 kilometer, och då räknar jag även de där omvägskilometrarna jag tog mot Cala Pi innan jag insåg att jag kört fel. Cala Pi är "dead end", Men en sann cyklist sväljer snabbt förtreten och tänker "hurra, några kilometer till på mätaren".

Det gick förvånansvärt bra att cykla, till och med den första knappa milen som är nästan bara uppför. Jag tillbringade andra halvan av cykelturen med att fundera på om kondition ändå kan konserveras. Kanske inte, men det är uppenbart att kroppsminnet av cykling är starkt. Jag kände det redan när jag klickade i skorna i pedalerna och tog fart, Benen började gå av sig själv och tryckte ifrån på ett sätt som jag inte gör på min vanliga cykel. Superhärligt.

Klassisk stämpel. Jag vet inte riktigt när den kommer,  men den
kommar varje gång jag cyklar racer. Och jag har inte ens vett
att skämmas, haha.

Det var härligt att cykla själv. Jag trivs väldigt bra med att göra saker själv då och då och jag känner mig helt lugn med att hitta så länge jag inte glömmer kartan hemma. Ensam behöver man inte känna sig, vägarna är fulla av andra cyklister. Lite roligt också att den klassiska cykelgrimasen, lätt lidande, på håll kan förväxlas med ett leende och rendera många glada miner och tillrop av de man möter.

Och så fick jag ju den klassiska stämpeln på vaden, juniorklingan. Tänk att man är ett sådant blåbär fortfarande. Men jag bjuder på den!

Utsikten från balkongen. Ganska varmt och faktiskt en del människor på stranden. Palma längre bort, det är cirka åtta kilometer dit.

Äntligen en egen cykel

När nu cykelsäsongen drar igång igen är det väl läge att väcka liv i cykelbloggen. Den stackars cykelbloggen som fick en abrupt paus mitt i eftersom min cykling fick sig en liten paus.

Som första inlägg i år, och innan vi börjar blicka framåt mot en spännande cykelsommar, måste jag börja med att visa upp min första egna racercykel och hur det såg ut när jag provcyklade och inhandlade den förra sommaren. Vi var på kusinens födelsedagsfest den dagen, och fick lite bråttom därifrån eftersom jag tidigare hade spanat in ett superfint erbjudande på XXL. Tid fanns inte att byta om så på med ett par cykelbyxor under klänningen, upp med klänningen på höften och så ut på parkeringen med pumpsen på pedalerna. Och min blev cykeln. Förvisso ingen dyrgrip, men väl ett kap och förstås Shimano 105-prylar (som medcyklisten säger att man ska ha...).

Vem sa att det inte fungerar med pumps på racer?
 Fattas bara SPD-fäste på dem.

Nu skulle jag gissa att cykeln har gått 15-20 mil, varav cirka 13 i år. En tur med den lagvigde medcyklisten, en tur med VCKs introgrupp och en tur med lugna gruppen. Skönt att kunna få säga att det funkar fint att köra med lugna gruppen. Skulle vara kul att innan säsongens slut prova medelgruppen, men det får tiden utvisa. Först väntar Mallorca där cyklingen näsan alltid är som bäst!

Hur 61 kilometer kunde bli nästan 70

Jag och två av mina pojkar!

Frågan är om Långa Lugnets tävlingsledning vill att jag gör en fyllnadsinbetalning för att jag utnyttjat deras bana 10-15 procent mer än min medtävlare. Det var i alla fall en av de tankar jag umgicks med de sista 40 kilometerna på Långa Lugnets Mountainbiketävling i Falun igår. De andra tankarna var mer svavelosande kan jag lova. Ungefär en halvmil in på det andra av tre varv körde jag nämligen fel. Ska det ens vara möjligt att köra fel i en sådan här tävling?

Att jag kommit alldeles fel var i alla fall uppenbart för helt plötsligt blev jag omkörd av sådana där riktiga storfräsare, dessutom hittade jag en skylt där det stod att jag hade 20 kilometer kvar i stället för typ 33-34. Åh, jösses, vad jag blev arg! Några felaktiga kilometer till, strax innan Lugnets Stadion, stod någon x#%¤/§ flaggvakt som tyckte att jag skulle åka tillbaka och säga att jag åkt fel, det vill säga att jag skulle bryta. KNAPPAST! På varvet igen bara. Innan jag körde ut på samma varv igen sa jag dock till honom att han skulle berätta för tävlingsledningen att nu körde jag ut igen och dessutom bad jag honom skicka ut en av de här två endurokillarna, som hade som uppgift att åka sist, att åka efter mig. Tyckte liksom att det räckte med en enduroåkare på näst siste man och att det skulle kunna vara en på siste man också, det vill säga mig.

Glöm det! Såg varken till någon enduroåkare, flaggvakt eller åskådare på över 20 kilometer. Helt solokvist i Falu urskogar, rosenrasande och halvgråtandes. Ett tag funderade jag på om det skulle hjälpa att stanna, krama ett träd och gråta ut, men hur det nu än är så är det lättare att börja storböla om man har någon som kan lyssna när man berättar hur synd det är om en. Nu fick jag nöja mig med att hulka till lite då och då.

Egentligen var jag inte speciellt rädd därute, men nog umgicks jag med tankar på vad som skulle kunna hända mig om jag körde ut för något litet stup ut i terrängen och gjorde mig tillräckligt illa för att inte kunna promenera någon mil till närmaste funktionär, med typ brutet ben eller nacke, för att kunna säga att jag ville bryta loppet. För ramlade gjorde jag denna långloppstävling, säkert fem gånger totalt varav en "över styret-flygning". Det sistnämnda har jag faktiskt aldrig gjort förut, så det kändes ju i alla fall lite "spännande"! Senare, under tredje loopen, hoppade ju dessutom kedjan och som inte det vore nog böjde jag till växelörat. Det vill säga, allt sådant som brukar hända när man cyklar MTB. Och då vill man gärna att det finns funktionärer utposterade lite här och där. Annars kan man ju skriva i anmälnings-PM:t att om man aldrig har åkt Långa Lugnet innan så ska man inte anmäla sig. Då slipper man ju ordna tävlingen om några år...

Nu kanske någon luras att tro att jag inte alls njöt av den här turen. Inget kunde vara mer fel. Jag njöt (nåja) av tanken på att jag skulle åka, i alla fall några dagar innan. Jag njöt också väldans mycket av korven jag köpte innan loppet av Hans på Hans Dalakorv (som förresten ska stå på Sjöhagsvägen under Power Meet). Dessutom förundrade jag mig över hur fantastiskt fin bana jag körde på, i alla fall tänkte jag så de första två milen. Och utsikten var på sina ställen helt fantastiskt! Som om inte det vore nog njöt jag av att mina ben fungerade tillräckligt bra för att kunna trampa mig runt på en otroligt backig bana i 61 kilometer, förlåt, 68 bör det nog vara, utan att göra speciellt ont. Det är ju också en bedrift för en gammal soffpotatis som jag. Och nu njuter jag av tanken på att jag nog nästa år behöver få minst ett ram- eller benbrott för att inte slå årets tid.

Trodde jag skulle bli sämst trettonde kvinna i min klass.
Glöm det! Det kom två efteranmälda också. Suck!

Uppförsbacke precis innan mål! Vem drog banan?