När målet är målet

Det finns många anledningar att cykla. Och många olika typer av cyklister. Själv skulle jag väl ändå säga att jag framförallt är en solskenscyklist. Eller åtminstone inte så mycket regn-, kallt- och stark motvindscyklist. Häromdagen visade det sig att om målet fortfarande är extremt eftersträvansvärt, ja då kan jag också cykla långt. Bara det är i min takt.

I början av veckan var alltså målet målet. Vägen dit var delmålet (och vägen hem ett nödvändigt ont, haha). Och målet, det var den undersköna stranden Cala Mondrago.

Jag hade lite tur och fick med mig Lasse, min egen kompass som hittar på Mallorca som i sin egen ficka, samt Lena och Ulrika. Det gick rätt smärtfritt hela vägen, även om vi körde fel i Mondragos naturpark. Men att till slut nå fram till målet för min cykling, den högra mindre stranden, var helt underbart.

En god getostsallad och att sedan sträcka ut sig en stund i bikini var välförtjänt och superskönt. Det är något speciellt med de här mallorcinska vikarna med turkost vatten. Tog massor med bilder och en liten promenad bortåt den vänstra stranden innan det var dags att hoppa upp i sadeln igen.

Efter en mil bestämde jag att det skulle gå fortare för alla om jag körde själv. Så fort jag hade släppt styrde jag mot närmaste by och en underbar (nåja, åtminstone välbehövlig) kopp kaffe. Kaffet gav fin stuns i benen rakt ut i det soliga mallorcinska seneftermiddagslandskapet. Riktigt härligt och dessutom fick jag ett samtal på spanska med två tandlösa men gulliga äldre herrar som definitivt visste att styra om mig mot hotellet, istället för mot Campos. Underbart, inte mer än 3-4 km fel, och återigen tanken "men det blir bra på km-mätaren".

Om målet var värt vägen? Ja, det tycker jag definitivt. Nästan 11,5 mil är långt för 50 minuters strandhäng. Men jag fick ju se en härligt strand. Hit kan jag verkligen tänka mig att åka fler gånger.