Just idag är jag stark...

...sjöng Magdalena för mig i motvinden på väg ut mot Skultuna. Och det var du, Magdalena, det märkte jag ju redan i din trädgård när jag "hämtade" upp dig inför vidare färd ner mot torget och starten i motionsloppet Västeråscykeln 30 km. Haha, värsta taggade tjejen och jag som inte var så värst taggad.
- Jag blir sådan här när det är "tävling", sa du, och det var ju helt uppenbart.

Men jösses, du smittade av dig. Vi ställde oss före damtrallorna och drog på så in i norden ut mot Skerikevägen och vidare ut mot Skultuna. Vi turades om att dra, hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och jag hade hosta resten av kvällen av att vara så andfådd som jag var under vårt lopp. Vilken fruktansvärd motvind, tänk att det kunde vara så himla jobbigt just där och då och ändå så kul. Vilket bra team vi är! Och hur bra kändes det inte att äta de goda hembakade bullarna i kontrollen vid Skultuna kyrka och veta att det bara var ungefär en tredjedel kvar. Då klarade vi också att den där vinden vände halvvägs tillbaka i mål så att vi fick motvind igen.

Efter loppet gick vi till Bianchi Café och fikade. Kändes så kul att kliva in i sina cykeltrikåer, dragandes på sina cyklar. Som om man fick var med och leka med de stora barnen, liksom! Där träffade vi Kristin och Michael (visst var det så du hette?) från Örebro och sedan kom även Magdalenas föräldrar. Så mysig avslutning på den cykeldagen och så skönt att vi skippade 90-kilometersvarianten! Lyssna förresten gärna på nya cykelkamplåten Just idag är jag stark.

PS. Eftersom det här ju också är lite av en cykeldagbok för mig måste jag ju även skriva som kom-ihåg till mig själv att det blev 46,8 km totalt, varav 34(?) tillhörde själva loppet.

Släkten Ringström/Sekkenes regerar. Helt klart!

Så roligt det är att göra nya trevliga bekantskaper och så
lätt man börjar prata när man har gemensamma intressen.

Bara du och jag, Magdalena!

Tio mil med VCKs lugna grupp kändes lite för mastigt idag när jag både skulle ha fikagäster och nu i kväll ta en svängom på Stadshotellet. Så vännen min och jag tog en egen härlig sväng till Tidö slott. Helt klart värt 46 kilometers omväg för en glass och lite läsk. Så här vill jag att cykling ska vara, kravlöst och underbart. För det mesta, vill säga. För jag har ju upptäckt att det för mig ligger en viss tjusning i att även ligga längst bak i klungan och gråta en skvätt bakom solglasögonen av ansträngningen, tyckandes rejält synd om mig själv. Märkligt, eller hur?

Cykelbruden! Så värd en glass.

Ja, jag vet. Det är inte hard core-cyklisten som kör med brottarlinne.
Men det blir så mycket mer passande bränna till min vintageklänning som jag ska dansa i i kväll.

På tur med Helles Angels

Idag fick jag följa med mina kollegor på deras bikerlunch. Medbjuden för att sedan göra något trevligt av det på intranätet. Så himla härligt! Efter att från tre håll lånat ihop utrustningen och fått lite specifika instruktioner fick jag så hoppa upp bakom Per på hans 1300-kubikare. Wow, vilken grej! Faktiskt liknar det känslan jag får när jag cyklar. Frihetskänsla, ut på landet och se allt det vackra och så lite "här kommer jag"-känsla fast jag bara satt bakpå, folk ser så glada ut när man glider förbi och det hann jag se. Cyklar framför och cyklar bakom, precis som på racern. Dofter och vind. Och helt trygg satt jag bakom Per som kändes så säker.

Fina komplimanger fick jag också, att jag hade en naturlighet för att hänga med i svängarna. Vad glad jag blir! Så visst kan Helle motorcykla. Också!

Helt underbart att åka med "änglarna" rakt ut i försommaren.

Så fantastiskt härligt, Per! Det gör jag gärna om igen.

Min plats på jorden

Det händer ibland att en stämning sätter igång en melodi eller en sång i huvudet på mig. Idag var en sådan dag. Längs Skultunavägen, på hemväg från dagens cykling med lugna gruppen, fanns helt plötsligt denna, den underbaraste av sånger, i mig. Det händer något med mig när jag cyklar och jag kan inte riktigt förklara det. I början är det mycket prat, men sedan lugnar jag mig lite och får möjlighet att vila i mig själv. Att få komma ut på landet en solig försommarkväll som denna, att få röra på sig, höra fågelsången, se allt det ljusgröna nyutsprungna, jag kan nästan inte beskriva känslan. Jag får vila från de funderingar som just nu fyller mitt liv, för på cykeln måste jag vara närvarande. Cykling och klungkörning kräver närvaro, annars kan det vara farligt. Men att det skulle ha den här effekten på mig hade jag ingen aning om. Det är inte alltid lätt att vara närvarande i livet, men på cykeln är det bara så det är.

När jag kom hem letade jag upp Min plats på jorden på nätet. Jag länkar er till den för mig vackraste versionen, Min plats på jorden med Fryxellska skolan, när mina egna barn är med och sjunger. För mig är den hudlöst vacker i denna version. Jag kan inte lyssna nog. Och texten, så underbar, kan det bli mer passande än så? Att cykla är något av att komma hem för mig.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Tack snälla Micke, Frank, Lasse, Gun-Britt, Karin, Magdalena och Cecilia för en underbar kväll! 68 km fick jag ihop innan jag var hemma.

Du och jag, Magdalena!

Jag ser fram mot många turer med dig framöver, Magdalena! 

Wow! Vad härligt att dela ett intresse med en kompis. Helt underbart, Magdalena! Du har alltid varit en fantastiskt sportig vän och helt plötsligt kan jag hänga med dig. Eller är det till och med så att denna gång är det du som hänger med mig? Helt underbart, Magdalena!

Som allra vackrast nu

Det är verkligen som allra vackrast nu! Sommaren möter upp våren och det ligger en förhoppning, en förväntan, om det som ska komma. Ingenstans känner jag det så starkt som ute i naturen och i sadeln är jag nästan ännu mer närvarande i "nu". När man väl har kommit in i det här med klungkörning hinner man se allt det vackra, man ser äppelblommen, man hör fåglarna, man känner vinden och man ser platser man aldrig hade sett om man hade gått eller kört bil.

Dagens tur till Strömsholm med VCKs introgrupp var inget undantag. Helt underbar tur. Solen lyste, fåglarna kvittrade och vi rullade fram i ett behagligt tempo. Allt behöver inte gå så fort. En fika på Markan i Geddeholm ovanpå detta och livet känns rätt bra. Tack Maria, Frank, Margaret, Helena, Erika, Camilla, Jane, Magdalena, Sonja, Erik, Jimmy och Christina för en härlig tur! Och så fikakompisen Dennis!

Godingarna från VCK på Markan i Strömsholm.
Smakar fika någonsin så gott som med er?

Du och jag, Jane:-)

62 kilometer, inklusive tur och retur Djäknebergsskolan, det kändes som en lagom tur idag!

Syttende mai - en fin dag!

En härlig dag idag. Underbart väder från start och sedan Arvids konfirmation på eftermiddagen. Fantastiskt stolta är vi över Arvid och hans konfirmationsgäng, det var en underbar gudstjänst från början till slut. Höjdpunkt för oss var förstås Arvids solo "Tears in Heaven". Mmmm, det kändes i hela kroppen!

Efter allt firande kändes det fint att nu på kvällen fixa "nyhyrda" cykeln så att den är redo för morgondagens intropass med VCK. Jag kvarstår i trygghetszonen och kör några repor till med introgruppen innan det är dags att prova lugna gruppen. Första gången på racer sedan Mallorca. Längtar!

Är det detta som är Dirt Bike?

Jag fattar, jag fattar! Detta är inte Dirt Bike. Det är mountainbike. Och jag är bara en gammal tant som försöker göra mig lustig. Men cyklarna, framför allt Henriks, är bara så smutsiga. Och det är ju som är halva grejen med mountainbike, att man får bli smutsig, lerig och blöt. Och samtidigt njuta av det. Dirt Bike, alltså!

En del dagar är det tur att man ska på träning. Sådana här gråkalla dagar som passerar just nu skulle man ju annars bara krypa in till sig och kanske sätta sig soffan och slöa. Eller hålla på tvätten! Inget kul alls. I stället sätter man sig på cykeln, cyklar bort till träningen och möts av det här:

Största samlingen jag sett hittills, tror jag, och då hade ändå snabbgruppen redan stuckit iväg. Själv glömde jag bort att jag hade mina SPD iklickade och la mig direkt vänster ner på asfalten. Smällar man får ta dock! I alla fall, otroligt kul att fler upptäcker det här med att cykla i skogen. Det ger inte bara en massa frisk luft och motion utan även en möjlighet till att komma ut i skogen, längre ut, på ett helt annat sätt än om man går.

Idag körde vi i vuxengruppen iväg norrut med Ulrika som ledare. Härlig tur och vi hann som vanligt prata lite under tiden. Och skrika som när jag, utan att göra mig illa, ramlade rakt bakåt och nästan gjorde en sned bakåtkullerbytta över en mossbeklädd sten. Ibland ska man ha tur!

Lust till MTB

Tillbaka till Sverige och tillbaka till MTB-träningen. Det var ett tag sedan, men nu känner jag lust igen. Och den är viktig att lyssna på, både när den finns och när den inte finns. Våren, ljuset, det myckna trampandet på Mallorca och den nya sadeln kan vara några av anledningarna till suget.

Det kändes så bra idag och ändå var det supertekniska Södra Rocklunda som gällde för "föräldragruppen". Benen kändes starkare än någonsin och jag klickade till och med i mina SPD flera gånger, något jag ju inte vågat göra i Rocklundaskogen sedan den gången jag slog mig halvt fördärvad. Den här gången ramlade jag bara en gång och då fick jag tag i en stackars björk som jag blev hängande på.

Jag tror att det här med Mallorca gjorde gott även för självförtroendet. Det behövs lite "jag kan, jag orkar" i det här med cyklingen. Och ju mer jag orkar desto mer orkar jag. Fattar ni? Som en fotograf jag känner sa till mig: "Det är häftigt med sport. Det är inte så svårt att bli bättre på det." Bra sagt!

Debriefing. Klart man måste snacka lite efteråt!

Kan jag bli lika bra som Axel? Det är frågan.

En liten studie i snorslungandets ädla konst

Det här trodde jag aldrig att jag skulle säga. Men jag har blivit en snorslungare. I smyg i alla fall. En sådan där som trycker till med pekfingret på ena näsvingen, vrider på huvudet och fräser till. Och det är inte för att jag tycker att det är så där supercharmigt. För det är det inte. Men fatta så praktiskt! När näsan rinner mest hela tiden och man ligger i 30 km/h bakom en hel hoper starka damer och herrar, ja då är det inte riktigt läge att vara fin i kanten, stanna och ta fram en näsduk. För man vill liksom gärna fortsätta att ligga i 30 km/h bak om en hel hoper starka damer och herrar.

Bakom, ja! Det är liksom det som är tricket. När man gör detta ska man ligga sist i klungan som ni kanske förstår. När jag låg sist i klungan dag 2 glömde finingen som låg näst sist att han låg... ja, just det, näst sist. Utan att berätta närmare om vad som hände kan jag ändå avslöja att det inte var regn som stänkte ner mina underarmar... Och ett avslöjande till. Det var en Norbergare!

PS. Ursäktar ni att jag inte bildsätter detta inlägg?

Underbar avslutning i Tapita (dag 7)

Text och bild kommer:-)

Och så nådde vi San Salvador till slut (dag 6)

Per och jag tyckte det var lite retsamt att vi valde bort backen upp till klostret, Ermita de San Salvador, i lördags (dag 2). Vi valde därför, självklart enkom därför, bort 16-milaturen till Sa Calobra till fördel för San Salvador. En underbar tur blev det, det tror jag vi båda tyckte. Lite annorlunda att cykla bara två, men helt klart härligt det också.

Efter nästan fem mil kom vi fram till backens början. Vi hade kunnat åka in i Felanitx och äta lunch, men det är bara så otroligt opsykologiskt och även fysiskt fel, att spara backar till efter maten. Då har man ätit gott, hunnit bli lite sömnig, allt blod går ner i magen och benen känns som bly. Sådant går ju över efter ett tag, men det är skönt med lite platt mark efter lunchen.

Skylten man möts av kan ju kännas lite nedslående. Men skam den som ger sig. I vanlig ordning skickade jag iväg mitt sällskap före, själv pausade jag och tog bild på skylten. Men en sådan här utmaning ska tas i egen takt, det är superviktigt, för annars knäcker man sig lätt. Med Cocacola och några muslibars i magen bar det i alla fall av uppför backen. Och det var inte så farligt. Visst går det långsamt, knappt styrfart ibland, men det går i alla fall hela tiden framåt. Och konstigt nog är det nästan mindre jobbigt att cykla uppför än nerför dessa serpentinvägar. För det gör så ont i händer och handleder när man ska bromsa nerför, verkligen grymt ont. Och försöker man i stället lägga sig ner i bocken på styret och få bättre tag om bromsarna, ja, då får man jätteont i nacken. Så det är pest eller kolera som gäller.

Upp kom vi i alla fall. Och utsikten och segerns sötma var fantastisk. Man ska inte jämföra sig med andra, bara sig själv. Och dag 2 var vi inte uppe, det var vi nu. Vid det här laget började hungern ge sig till känna, bara att bita i det sura äpplet och rulla ner. I Felanitx hittade vi till slut fram till bytorget och gissa om det var gott med en pasta och en Cocacola.

Efter ett nästan ha somnat på restaurangen hade vi siktet inställt, det var hemåt som gällde. Någon typ av felkörning gjorde att vi hamnade i Hiltonkurvan. Fråga inte var bara. Tillbaka i S'Arenal.räknade vi till 11 mil, men eftersom jag hade mitt totalmål för veckan klart för mig körde jag en extra mil medan Per tvättade och lämnade tillbaka cykeln. Racercyklar är lättcyklade. Sedan satte vi oss på med några av de andra på After Bike-haket för ett glas Cava och öl. Så värda!

Turen gick från S'Arenal, Llucmajor, Porreres, Felanitx, Ermita de San Salvador, Campus del Puerto, Son Coves (tror jag), väg Ma-6014 tills vi körde lite fel och hamnade i "Hiltonkurvan", och sedan ner till S'Arenal via "Hiltonvägen". 

Per och San Salvadortoppen långt där borta.

Yippeee! Vi är uppe.

Bra jobbat! Sa Calobragänget firar med en skål.