Ni vet väl vad en bikie är?

Det är cykelns motsvarighet till selfien så klart. Men en schysst cykel är fullständigt fotogenisk och blir bikien inte bra kan det uteslutande skyllas på fotografen eller bakgrunden. 

På Mallorca är det svårt att helt misslyckas med bikies, även om en bikie mitt ute i grönskan kanske inte just påvisar det allra bästa med den här underbara cykeln. Men de första två bilderna är väl underbara?

Det är gratis att drömma. Därför släpper jag fullständigt loss och drömmer om ett eget hus vid med havsutsikt. Jag såg många sådana på min lilla bikie-tur. Bakom grindarna i kvarteren gömmer sig pärlorna på rad. Bara en lotterivinst ifrån, eller hur?

Inte så trevligt kanske. Men
 jag förstår också. Den lilla
 stranden ovan vill man förstås inte
 ha en massa löst folk på...

En sista bild innan cykeln ska lämnas igen. Snyft!

En housie! Eller kanske en "vill också ha-ie"!

Underbara Mallorca!

När målet är målet

Det finns många anledningar att cykla. Och många olika typer av cyklister. Själv skulle jag väl ändå säga att jag framförallt är en solskenscyklist. Eller åtminstone inte så mycket regn-, kallt- och stark motvindscyklist. Häromdagen visade det sig att om målet fortfarande är extremt eftersträvansvärt, ja då kan jag också cykla långt. Bara det är i min takt.

I början av veckan var alltså målet målet. Vägen dit var delmålet (och vägen hem ett nödvändigt ont, haha). Och målet, det var den undersköna stranden Cala Mondrago.

Jag hade lite tur och fick med mig Lasse, min egen kompass som hittar på Mallorca som i sin egen ficka, samt Lena och Ulrika. Det gick rätt smärtfritt hela vägen, även om vi körde fel i Mondragos naturpark. Men att till slut nå fram till målet för min cykling, den högra mindre stranden, var helt underbart.

En god getostsallad och att sedan sträcka ut sig en stund i bikini var välförtjänt och superskönt. Det är något speciellt med de här mallorcinska vikarna med turkost vatten. Tog massor med bilder och en liten promenad bortåt den vänstra stranden innan det var dags att hoppa upp i sadeln igen.

Efter en mil bestämde jag att det skulle gå fortare för alla om jag körde själv. Så fort jag hade släppt styrde jag mot närmaste by och en underbar (nåja, åtminstone välbehövlig) kopp kaffe. Kaffet gav fin stuns i benen rakt ut i det soliga mallorcinska seneftermiddagslandskapet. Riktigt härligt och dessutom fick jag ett samtal på spanska med två tandlösa men gulliga äldre herrar som definitivt visste att styra om mig mot hotellet, istället för mot Campos. Underbart, inte mer än 3-4 km fel, och återigen tanken "men det blir bra på km-mätaren".

Om målet var värt vägen? Ja, det tycker jag definitivt. Nästan 11,5 mil är långt för 50 minuters strandhäng. Men jag fick ju se en härligt strand. Hit kan jag verkligen tänka mig att åka fler gånger.

Kan kondition konserveras?

Gott kaffe. Jag är egentligen inte
så förtjust i kaffe. Men till och med jag
kunde känna att detta var kvalitet,
 krämig och rund i smaken.

Äntligen Mallorca. Denna fantastiska ö som bjuder på så fin cykling. Som vanligt på ankomstlördagen bara lite lunch och sedan snabbt ut på cykel. Det flesta åkte, som traditionen bjuder, till Cura, en sträcka på cirka 65 kilometer tur och retur, inklusive fem kilometer uppförsbacke. Eftersom jag inte har hunnit träna i den omfattning jag velat hängde jag bara på till Hilton där jag gick in, kollade läget i deras fantastiska trädgård och drack en kopp kaffe på borggården.

Hilton Garden. En underbar allé inne på Hiltons område.

Det kändes lite torftig att åka hem igen som jag tänkt, en sammanlagd sträcka på ungefär 24-25 kilometer. Bättre ta en omväg hem istället, via S'Àguila, Capocorb, es Cap Blanc och vackraste kustvägen tillbaka till Arenal. Blev 47 kilometer, och då räknar jag även de där omvägskilometrarna jag tog mot Cala Pi innan jag insåg att jag kört fel. Cala Pi är "dead end", Men en sann cyklist sväljer snabbt förtreten och tänker "hurra, några kilometer till på mätaren".

Det gick förvånansvärt bra att cykla, till och med den första knappa milen som är nästan bara uppför. Jag tillbringade andra halvan av cykelturen med att fundera på om kondition ändå kan konserveras. Kanske inte, men det är uppenbart att kroppsminnet av cykling är starkt. Jag kände det redan när jag klickade i skorna i pedalerna och tog fart, Benen började gå av sig själv och tryckte ifrån på ett sätt som jag inte gör på min vanliga cykel. Superhärligt.

Klassisk stämpel. Jag vet inte riktigt när den kommer,  men den
kommar varje gång jag cyklar racer. Och jag har inte ens vett
att skämmas, haha.

Det var härligt att cykla själv. Jag trivs väldigt bra med att göra saker själv då och då och jag känner mig helt lugn med att hitta så länge jag inte glömmer kartan hemma. Ensam behöver man inte känna sig, vägarna är fulla av andra cyklister. Lite roligt också att den klassiska cykelgrimasen, lätt lidande, på håll kan förväxlas med ett leende och rendera många glada miner och tillrop av de man möter.

Och så fick jag ju den klassiska stämpeln på vaden, juniorklingan. Tänk att man är ett sådant blåbär fortfarande. Men jag bjuder på den!

Utsikten från balkongen. Ganska varmt och faktiskt en del människor på stranden. Palma längre bort, det är cirka åtta kilometer dit.