Efter en ohyggligt kaloririk lunch är det dags att, dödstrött, hoppa i cykelkläderna och upp på cykeln för en första tur. Mina förväntningar är lika med noll och det enda jag har lust med är att gå och lägga mig. Men har man "tagit fan i båten får man man ro honom i land" och förresten kunde jag ju bara överraska positivt, både mina sex cykelkompisar och mig själv. Så upp på nyss hyrda cykeln och trampa med en kropp av bly. Efter ett par hundra meter råkar jag lägga blicken på två starka cykelben framför mig och plötsligt inser jag att det är det här jag ska få göra ett par mil nu, nämligen titta på sex olika men vältränade ben som trycker på i både upp- och nedförslöpa. Vilken tur jag har! Jag känner skrattet bubbla upp och där är den plötsligt på plats, energin som jag så väl behöver. Och så kör jag iväg på det som visar sig bli en tur på 66 kilometer.
Turen går i irrvägar, åtminstone känns det så för mig. Jag har helt enkelt ingen aning om var jag är. En sju, åtta kilometers uppförsbacke precis i början får mig att vackla en aning, men en hjälpande hand i ryggslutet får mig på banan igen. Den hjälpen får jag hela turen och det är så värdefullt. Herrarna hjälps åt att dra, så jag kan helt gå upp i min egen cykling. Visst är det märkligt att trots att jag flera gånger är på gränsen av vad jag klarar av ändå inte vill sluta. Den känslan har jag faktiskt aldrig haft förut.
I backen ner till efterlängtat fika i Sa Rápita, med ett hav som brer ut sig framför mina ögonen, passerar hastighetsmätare 47 kilometer i timmen. Det är hastighetsrekord för mig och det känns fantastiskt. Efteråt frågar en av cykelkompisarna om jag inte alls är farträdd. Och svaret är: Uppenbarligen inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar