Visst kan Helle cykla: Beväpna dig med vingar... (dag 2)

...säger Joakim Thåström. Och det har jag gjort. Åtminstone känns det som det när cykeln formligen flyger ner för berget från Randa. Jag låter hjulen rulla upp i fart och sedan prövar jag att trampa samtidigt på tyngsta växeln. 61 kilometer i timmen säger hastighetsmätaren när jag vågar mig på att titta. Det är nytt hastighetsrekord för mig och cykeln och det hissnar värre än på Gröna Lund.

Det är dag två och vi kör iväg samma gäng VCK:are som igår plus ett gäng Norbergare. De flesta VCK:arna kommer ner senare denna lördag, vilket ju hänvisar mig til detta gäng. Idag går turen från S’Arenal (där vi bor) - Hilton - Llucmajor - Randa - Monturi - Sant Joan - Petra -Felanitx - Ermita de San Salvardor - Porreres - Lljucmajor och tillbaka till S’Arenal. Den ska sluta på 120 kilometer, men det vet jag inte än. Och det är helt otroligt vackert. Turen börjar även denna gång med sju, åtta kilometers uppförsbacke till Hiltonvägen, ett "otäckt" sätt att börja dagen med om du frågar mig. Den hjälpande handen är dock också med och den, tillsammans med några förmanande ord om att ta det lugnt i egen takt, gör att jag klarar det. Men det är tufft, för det är ju inte direkt ett gäng söndagscyklare jag har som sällskap

De här första två dagarna på Mallorca får jag punka och lär mig att byta däck på min egen cykel. Jag prövar min första SPD-vurpa på asfalt, det vill säga, jag faller handlöst åt vänster ner i asfalten vid en stoppskylt för att jag inte får loss fötterna från pedalerna. Och dessutom lär jag mig att i detta gäng betyder uppförsbacke fri fart och att man väntar på varandra ovanför backen. I backen upp till Randa kör jag upp sist i egen takt och det är helt underbart. Det går hur sakta som helst, men jag bränner inte mitt krut. Jag lär mig också att även om man är svag uppför kan man vara nog så stark nerför och på platten. Det verkar vara helt olika saker och efter att ha mött upp resten av gänget, tretton stycken, fortsätter vi genom Randa och ner via den här underbara nedförsbacken som bara manar till hastighetsrekord. I Petra äter vi på ett torg fyllt av cyklister, det är bara så häftigt och kan en baguette med Serranoskinka någonsin smaka bättre än här?

På hemvägen ska vi egentligen upp via serpentinvägar till klostret i San Salvador, men jag får rådet att skippa det. Riktigt bra råd, jag skippar de sista 1,5 kilometrarna upp till klostret och ägnar mig åt att fotografera min cykel i olika positioner och med olika bakgrund. Nördigt? Ja, men jag är verkligen helt hooked. Jag förstår inte riktigt varför, men det bara är så. På väg hem får vi dessutom till värsta klungkörningen då man man turas om att dra. Sjukt häftigt när det funkar, och till och med jag är uppe och drar.