För att vara så många cyklande ingenjörer på en och samma cykeltur skulle man ju kunna tro att de skulle kunna räkna. Glöm det. Åtta mil blev till 111 km och 1400 höjdmeter besegrades. Men jag klagar inte. Av någon märklig anledning har ju även jag blivit helt crazy för cykling. Jag njuter varje minut trots att jag fortfarande får gråten i halsen och vill slänga mig i ett dike så fort någon får för sig att hjälpa mig att hänga med i uppförsbacke. Tolka detta om ni vill. Och idag blev det gott om uppförsbackar, både den sju km långa backen till Randa och de branta backarna upp till klostren på kullarna. Cura var ju värst, fem kilometer uppför i rejäl lutning. Jag lägger mig i alla fall platt och ber de andra vänta däruppe, och det funkar för mig. Och dessutom har jag kommit fram till att det ändå är värst med rejält nerförslut, för då får man grymt ont i händer och handleder av all bromsning. Verkligen grymt ont!
Klostren var i alla fall bedårande, utsikten alldeles fantastisk, och som sagt, sällskapet det allra bästa. Rekommenderas varmt.
(Med på turen var Lasse, Mikael, Per, Roland, Hans, Mats och så grymma Jens och Maria från Norberg)
Fler bilder kommer!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar