Det här trodde jag aldrig att jag skulle säga. Men jag har blivit en snorslungare. I smyg i alla fall. En sådan där som trycker till med pekfingret på ena näsvingen, vrider på huvudet och fräser till. Och det är inte för att jag tycker att det är så där supercharmigt. För det är det inte. Men fatta så praktiskt! När näsan rinner mest hela tiden och man ligger i 30 km/h bakom en hel hoper starka damer och herrar, ja då är det inte riktigt läge att vara fin i kanten, stanna och ta fram en näsduk. För man vill liksom gärna fortsätta att ligga i 30 km/h bak om en hel hoper starka damer och herrar.
Bakom, ja! Det är liksom det som är tricket. När man gör detta ska man ligga sist i klungan som ni kanske förstår. När jag låg sist i klungan dag 2 glömde finingen som låg näst sist att han låg... ja, just det, näst sist. Utan att berätta närmare om vad som hände kan jag ändå avslöja att det inte var regn som stänkte ner mina underarmar... Och ett avslöjande till. Det var en Norbergare!
PS. Ursäktar ni att jag inte bildsätter detta inlägg?
Hahaha, tack för avsaknaden av bilder:-) Har också lärt mig efter att ha börjat med turfingen, det är bara helt nödvändigt ibland och vem har lust att stanna?!
SvaraRadera/Helen
Eller hur, Helen!!! Varken lust eller tid, skulle jag säga:-)
RaderaHahaha!! Skrattar gott och känner igen mig, och fy på "finingen"! ;)
SvaraRadera;-)
SvaraRadera