Äta, äta och återigen äta

För mig är det helt nytt att röra sig hela dagar på det här viset och inse hur det påverkar ätandet. Ska man orka cykla en hel dag ska man också äta ordentligt för att aldrig hamna i det läget att man blir tömd på energi. Men det är inte lätt alltid, faktum är att det för varje dag som går har blivit svårare att till exempel klämma i sig frukosten. Man är lätt sliten om morgnarna och att då kasta sig över äggröra, bacon, korv, potatiskaka, mackor, frukt och olika bakverk kräver sin kvinna. Pust, jag längtar efter fil!

Men belöningen är stor. Att köra sex mil inklusive en bestigning av någon rejäl kulle innan lunch, utan att känna någon hunger, känns toppen. Det finns energi att ta av. Snacka om att det är mycket man ska lära sig med cyklingen, inte bara om just cykeln utan om allt annat!

"Vilodagsturen" Tre Kloster (dag 5)

De "hårda" grabbarna, som körde 15 mil igår, bestämde sig för att idag var en aktiv vilodag inför värstingturen Sa Calobra i morgon. Sa Calobra-turen innebär 16 mil varav en mil serpentinkörning i brant backe nerför som sedan måste köras uppför. Behöver jag säga att jag hoppar den turen? Jag bestämde mig snabbt för att följa med på denna "aktiva vilodagstur", framför allt för att det innebar att jag skulle få åka med favoritgänget som jag åkte ner med i fredags och sedan för att... ja, hur svårt kan det egentligen vara att cykla en aktiv vilodagstur? Tre kloster skulle i alla fall besökas, lunch skulle ätas på favorittorget i Petra och grovt räknat skulle det bli en åttamilatur:  S'Arenal - Llucmajor - Porreres och klostret utanför Porreres - Petra och klostret utanför Petra - San Joan - Montuiri - Randa  - Cura inklusive kloster - Lljucmajor - S'Arenal.

För att vara så många cyklande ingenjörer på en och samma cykeltur skulle man ju kunna tro att de skulle kunna räkna. Glöm det. Åtta mil blev till 111 km och 1400 höjdmeter besegrades. Men jag klagar inte. Av någon märklig anledning har ju även jag blivit helt crazy för cykling. Jag njuter varje minut trots att jag fortfarande får gråten i halsen och vill slänga mig i ett dike så fort någon får för sig att hjälpa mig att hänga med i uppförsbacke. Tolka detta om ni vill. Och idag blev det gott om uppförsbackar, både den sju km långa backen till Randa och de branta backarna upp till klostren på kullarna. Cura var ju värst, fem kilometer uppför i rejäl lutning. Jag lägger mig i alla fall platt och ber de andra vänta däruppe, och det funkar för mig. Och dessutom har jag kommit fram till att det ändå är värst med rejält nerförslut, för då får man grymt ont i händer och handleder av all bromsning. Verkligen grymt ont!

Klostren var i alla fall bedårande, utsikten alldeles fantastisk, och som sagt, sällskapet det allra bästa. Rekommenderas varmt.

(Med på turen var Lasse, Mikael, Per, Roland, Hans, Mats och så grymma Jens och Maria från Norberg)

Fler bilder kommer!

Som på sommarkollo, fast bättre (dag 4)

Att åka på cykelresa till Mallorca är verkligen otroligt kul. Jag njuter oavbrutet utom möjligen just i det ögonblick då jag ska sätta mig på sadeln på morgonen och kanske inte heller i uppförsbackarna. Jag funderar på vad det är som är så fantastiskt och har kommit fram till att det nog är känslan av att det är som på kollo. Fast bättre. Du åker till ett trevligt ställe med dels några människor du känner, dels med några som du inte känner men har förutsättningar att komma överens med eftersom du delar ett intresse. Du kan nörda hela dagen och hela kvällen, det vill säga cykla dagens tur och sedan ägna resten av den vakna delen av dygnet åt att gå igenom dagens tur i detalj och planera nästa dags tur i detalj. Du är dessutom intresserad av att både delge din syn på och höra alla andras uppfattning om både det ena och det andra som har med dagens cykling att göra, om cykeln du kör på, om cykelbrännans förhoppningsvis raka kant på överarm och lår (inklusive uppvisning), skavsåren du får och var de sitter samt huruvida det är okej att ha svarta strumpor alternativt linne när man cyklar racer. Som om inte det vore nog tillkommer att man inte behöver ligga på sovsal och kan äta precis (läs måste) så mycket man vill utan att få dåligt samvete. Och tilläggas kan att det är grym kvalitetsstämpel på resesällskapet. Trevliga, smarta och vältränade herrar (och alldeles för få damer), det kan faktiskt inte bli bättre. Och som jag har skrattat! Var är alla singeltjejer? Att åka med VCK till Mallorca vore rena drömmen för er.

Dagens tur slutade på strax över 100 kilometer och gick återigen till Petra, men denna gång via "blomstervägen". Uppvärmning och fri fart uppför cykelvägen längs med motorvägen. En härlig tur och återigen det "lugna gänget". Varje dag nya konstellationer utifrån vad man orkar med. De starka drar vilket gör att det åtminstone till viss del blir lagom träning och fart för de flesta. Jag upptäcker till min förvåning att det här med backar börjar ge sig lite. Det är fortfarande grymt jobbigt, men nu börjar jag kunna planera min backkörning lite bättre. Vill nog påstå att dagens tur var den vackraste hittills med många mil i bondlandskap. Mallorca är verkligen den perfekta ön för cykling. Fantastiskt vackert och dessutom är bilisterna över lag otroligt hänsynsfulla. Vi gör vårt bästa att göra oss smala som grupp genom att i tid ropa "bil bakom", men det är den hänsynsfulla bilföraren som gör den stora skillnaden enligt mig.

Efter nära fem mil var det dags för lunch. Som vanligt var lunchen på cykeltorget i Petra, otroligt mysigt ställe. Man ska nästan vara glad om man får någonstans att sitta. Körde på baguette med serranoskinka igen, jag vågar helt enkelt inte byta nu lunchmenyn nu när allt flyter så bra. Sedan iväg igen, och efter ungefär en mil delade vi gruppen. Jag vågade mig på att åka med dem som skulle åka lite mer backigt. Det blev sju herrar, för mig okända före denna vecka, och jag. Sjukt kul, och de var ju bara så schyssta. I första jättebacken låg jag i baksuget bakom en jättestark herre och sedan stod alla de andra och väntade på toppen. Så härligt. Sedan väntade sju kilometer långa hastighetsrekordsbacken vid Randa, denna gång uppför. Nu vet jag ju att jag ska släppa de andra direkt vid backens fot, och det gick faktiskt lite bättre. Speciellt när jag fick glada tillrop från 52 norrmän som tuffade om mig mitt i backen.

En toppendag, kan man säga. Igen.

(Dagens cykelkompisar: Siv, Margaret, Frank, Hans, Fred, Lars, Anders, Andreas och Mattias från VCK samt Lars, Jouku, Fred och Kari från Norberg.)

Det gör inget om man kör fel (dag 3)

Text och bild kommer. Tar tid att cykla, vet ni!

Beväpna dig med vingar... (dag 2)

...säger Joakim Thåström. Och det har jag gjort. Åtminstone känns det som det när cykeln formligen flyger ner för berget från Randa. Jag låter hjulen rulla upp i fart och sedan prövar jag att trampa samtidigt på tyngsta växeln. 61 kilometer i timmen säger hastighetsmätaren när jag vågar mig på att titta. Det är nytt hastighetsrekord för mig och cykeln och det hissnar värre än på Gröna Lund.

Det är dag två och vi kör iväg samma gäng VCK:are som igår plus ett gäng Norbergare. De flesta VCK:arna kommer ner  senare denna lördag, vilket ju hänvisar mig til detta gäng. Idag går turen från S’Arenal (där vi bor) - Hilton - Llucmajor - Randa - Monturi - Sant Joan - Petra -Felanitx - Ermita de San Salvardor - Porreres - Lljucmajor och tillbaka till S’Arenal. Den ska sluta på 120 kilometer, men det vet jag inte än. Och det är helt otroligt vackert. Turen börjar även denna gång med sju, åtta kilometers uppförsbacke till Hiltonvägen, ett "otäckt" sätt att börja dagen med om du frågar mig. Den hjälpande handen är dock också med och den, tillsammans med några förmanande ord om att ta det lugnt i egen takt, gör att jag klarar det. Men det är tufft, för det är ju inte direkt ett gäng söndagscyklare jag har som sällskap

De här första två dagarna på Mallorca får jag punka och lär mig att byta däck på min egen cykel. Jag prövar min första SPD-vurpa på asfalt, det vill säga, jag faller handlöst åt vänster ner i asfalten vid en stoppskylt för att jag inte får loss fötterna från pedalerna. Och dessutom lär jag mig att i detta gäng betyder uppförsbacke fri fart och att man väntar på varandra ovanför backen. I backen upp till Randa kör jag upp sist i egen takt och det är helt underbart. Det går hur sakta som helst, men jag bränner inte mitt krut. Jag lär mig också att även om man är svag uppför kan man vara nog så stark nerför och på platten. Det verkar vara helt olika saker och efter att ha mött upp resten av gänget, tretton stycken, fortsätter vi genom Randa och ner via den här underbara nedförsbacken som bara manar till hastighetsrekord. I Petra äter vi på ett torg fyllt av cyklister, det är bara så häftigt och kan en baguette med Serranoskinka någonsin smaka bättre än här?

På hemvägen ska vi egentligen upp via serpentinvägar till klostret i San Salvador, men jag får rådet att skippa det. Riktigt bra råd, jag skippar de sista 1,5 kilometrarna upp till klostret och ägnar mig åt att fotografera min cykel i olika positioner och med olika bakgrund. Nördigt? Ja, men jag är verkligen helt hooked. Jag förstår inte riktigt varför, men det bara är så. På väg hem får vi dessutom till värsta klungkörningen då man man turas om att dra. Sjukt häftigt när det funkar, och till och med jag är uppe och drar.

Ha! Det behövs tre män, men bara en kvinna att byta däck.

Lunch i Petra. Underbart!

Min första cykeltur på Mallorca (dag 1)

Jag kan direkt säga att det finns bättre uppladdningar inför en cykeltur än att kasta ner sina cykelkläder i en resväska, lägga sig strax efter midnatt och kliva upp 03.20 för att sätta sig i en bil till Arlanda. Inte ens det faktum att jag sitter inklämd mellan två riktigt vältränade herrar får mig på humör. Jag låter mig i princip ledas hela vägen till S'Arenal.

Efter en ohyggligt kaloririk lunch är det dags att, dödstrött, hoppa i cykelkläderna och upp på cykeln för en första tur. Mina förväntningar är lika med noll och det enda jag har lust med är att gå och lägga mig. Men har man "tagit fan i båten får man man ro honom i land" och förresten kunde jag ju bara överraska positivt, både mina sex cykelkompisar och mig själv. Så upp på nyss hyrda cykeln och trampa med en kropp av bly. Efter ett par hundra meter råkar jag lägga blicken på två starka cykelben framför mig och plötsligt inser jag att det är det här jag ska få göra ett par mil nu, nämligen titta på sex olika men vältränade ben som trycker på i både upp- och nedförslöpa. Vilken tur jag har! Jag känner skrattet bubbla upp och där är den plötsligt på plats, energin som jag så väl behöver. Och så kör jag iväg på det som visar sig bli en tur på 66 kilometer.

Turen går i irrvägar, åtminstone känns det så för mig. Jag har helt enkelt ingen aning om var jag är. En sju, åtta kilometers uppförsbacke precis i början får mig att vackla en aning, men en hjälpande hand i ryggslutet får mig på banan igen. Den hjälpen får jag hela turen och det är så värdefullt. Herrarna hjälps åt att dra, så jag kan helt gå upp i min egen cykling. Visst är det märkligt att trots att jag flera gånger är på gränsen av vad jag klarar av ändå inte vill sluta. Den känslan har jag faktiskt aldrig haft förut. 

I backen ner till efterlängtat fika i Sa Rápita, med ett hav som brer ut sig framför mina ögonen, passerar hastighetsmätare 47 kilometer i timmen. Det är hastighetsrekord för mig och det känns fantastiskt. Efteråt frågar en av cykelkompisarna om jag inte alls är farträdd. Och svaret är: Uppenbarligen inte!

En ny kärlek mitt i livet

Eller ska man kanske säga stormande förälskelse? Det kan helt enkelt inte beskrivas på något annat sätt. Jag anande det redan efter mina två introturer med Västerås Cykelklubb häromveckan, men efter mina första 66 km här på Mallorca har jag fått visshet. Även om det naturligtvis inte kommer i närheten av upplevelsen att få sitt första barn, och den himlastormande förälskelsen som detta nya lilla liv innebar, så kan jag ändå likna känslorna lite vid det. Föremålet är nytt, känslorna ligger utanpå och gråten är nära. Det är otroligt vackert, det är underbart socialt, lyckan vill skrikas ut i nedförsbackarna och jag tar ut mig som jag aldrig har tagit ut mig förut. Killarna kör egentligen för fort för mig och i uppförsbackarna rinner tårarna bakom solglasögonen när jag egentligen inte orkar mer. Och ändå vill jag inte sluta.